Dagboksanteckningar i Monterrey

Detta är ett urval av Linneas mammas dagboksanteckningar

 

Hennes alla åldrar

När läkare pratar med mig har jag svårt att förstå vad de säger. Det är inte så att jag inte förstår termerna, dem har jag lärt mig under senaste 17 månader. De pratar om tumören, celldöden, pons, dendritiska celler, SUV värden. Det påminner om blazon sonetter som Petrarca eller elizabetanska poeter skrev om sina älskade genom att beskriva deras kroppsdelar.

Her goodly eyes like sapphires shining bright

Her forehead ivory white

// Spencer ”Epithalamion

Jag kan inte se min Linnea på cellnivå. Hon har alltid varit hel för mig. När jag ser på henne ser jag henne som en ettåring i hennes första vinröda skor som hon tittar på när hon lär sig gå. Samtidigt är hon för mig en treåring som skrattandes springer på gräsmattan i Brunnsparken och viftar med en Pippiväska. Jag kan även se henne som en femtonåring som står bredvid mig i bokaffären och väljer böcker. Jag kan se henne klädd i vit klänning och studentmössa när hon kommer lycklig till min famn. Jag ser henne i alla tider och i alla åldrar. För mig är hon komplett och fullkomlig och hel.

Och när läkare visar mig MR-bilder på hjärnan kan jag inte fokusera på tumörområdet. Istället tänker jag att just i samma gråa nyans såg jag henne för första gången på ultraljudsbilden. Och jag minns känslan av hur i det ögonblicket hela mitt liv skiftade mot fullkomlig lycka.

 

Glaskulespelet

2.jpeg

Jag är rädd att bli försenad till strålningen och skyndar mig mot uberbilen. Linnea stressar inte. Hon tittar på afrikanska liljors tunga lila huvuden för att se ifall någon kollibri flyger där igen. Hon stannar vid banken och plockar upp en liten glaskula och jag minns hur det kändes att hitta en sådan skatt själv. Jag minns hur jag själv en gång i tiden hittade en glaskula och jag minns hur den kändes i min hand, hur snabbt den värmdes upp av mina fingrar. Just då upphör tiden vara linjär. Mitt 6åriga jag åker i bilen bredvid min 6åriga dotter.

Vi må vara försenade till strålningen men vi båda strålar.

 

Skuggor

En morgon till då vi är på väg till sjukhuset för strålningen. Våra skuggor ligger framför oss utrullade av morgonens mjuka ljus. Min skugga är längre än Linneas. Det måste komma en dag då våra skuggor ska vara lika långa. Det måste födas en morgon då hennes skugga ska vara längre än min. Det bara måste.

 

Utbrytarkonsten

Varje gång inför strålningen får min Linnea ett plastarmband med hennes namn och födelsedatum på.

Första gången hon fick ett sådant var dagen hon föddes. Jag sparade den i familjens minneslåda.

Nu får hon ett sådant varje dag.
Som om min föds varje dag på nytt.
Som en påminnelse om varje dags strålande ihärdighet.
Jag vågar inte slänga en endaste av dem.

När strålningen är över erbjuder personalen att klippa bort den men Linneas vrist är så smal att hon lyckas ta av sig armbandet själv. Det är hennes trick. Personalen kommer med saxen & Linnea visar att hon har tagit bort det själv och ler nöjd. Min lilla Houdini.

 

Lila tröst

1.jpeg

Det är andra året på raken som jag missar syrenernas blommande hemma.
Men här finns det jakarandaträd som tröstar mig. Deras starkt violetta blommor nästan befaller en att glömma den senaste tanken och låta sig bedövas av lila anestesi.

 

Hjärtat

En sjuksköterska kramar mig.
Jag gråter när jag hör Linnea gråta ensam i strålningssalen bakom den tjocka dörren, inne i strålningsmaskinens gap.
Sjuksköterskan tar in mig i rummet där strålningsmaskinen styrs och där på skärmarna kan jag se min flicka. Trycker jag på en knapp så kan jag inte höra hur hon gråter men då kan hon höra mig. Jag måste säga något som ska lugna ner henne.
Men jag har inte sådana ord. Sådana ord finns inte. Vi har inte uppfunnit dem.
För att min röst inte ska skaka fokuserar jag på hennes prickiga strumpor och säger ”Hjärtat, det är bara en minut kvar. ”

 

Praktikaliteter

En vän från New York kom. Hans son dog 3 månader sedan. Vännen kom mer presenter och överblivna flaskor av sprej för plåsterborttagning.
Vi föräldrar som tog våra barn till Monterrey är ett litet sorgligt men fint samhälle. Föräldrar från Australien, Asien, Europa, Nordamerika, Sydamerika. Vi tipsar varandra om apotek som har nödvändiga mediciner, vi överlämnar till varandra kastruller när vi åker hem. Vi går på varrandras barns begravningar.

Det praktiska kan vara så eländigt.

 

Dunk dunk dunk

Vi alla fyra är i hopparken där barnen hoppar på studsmattorna.
Plötsligt spelas Guns’n’Roses från högtalarna. Sweet child o' mine /Sweet love of mine

Jag tittar på mina barn som flyger i luften med utsträckta händer och tänker på hur ändå livet trots dess sårande skörhet tar sig fram. Genom alla otäcka besked i olika städer, på olika kontinenter, genom alla sjukhusdagar och läkarhänder, genom surret av strålningsmaskinen, genom alla magnetröntgenbilder sipprar fram den levande, den pulserande, den framåtdrivande kraft som håller igång hennes hjärta vars slag jag känner när jag lägger mina fingrar på hennes revben.

Kristoffer Nordström